Marknaden för små stadsbilar, traditionellt kallad A-segmentet, står inför enorma utmaningar på grund av stigande produktionskostnader. Många biltillverkare övergav dessa små plattformar helt, vilket lämnade förare med färre prisvärda alternativ. Tack och lov blåser fallande batteripriser nytt liv i denna nästan bortglömda kategori. Nya Honda Super-N anländer till Storbritannien som en elektrisk fyrsitsig till ett pris av 22 274 €, i hopp om att bevisa att stadstransporter fortfarande har en framtid och att det faktiskt kan vara roligt.
Den nya modellen är en återställningsknapp för den japanska biltillverkarens elfordonsplaner. Företaget kämpade för att hitta sin fot med elbilar och lanserade den dyra lågräckvidden Honda E och den oinspirerande:Ny1SUV. Efter att ha avbrutit sitt större elprojekt i 0-serien helt och hållet, börjar varumärket nu i liten skala för att återuppbygga sitt rykte. Den nya halvkombin är ett nytt tillvägagångssätt för att bygga praktiska elbilar för trånga stadsmiljöer – och om jag ser på den kan jag ärligt säga att den fungerar.
För att bygga denna lilla elbil tittade utvecklarna på den japanska hemmamarknaden, där city kei-bilar dominerar gatorna. Honda Super-Nspår sitt arv tillbaka till 1967 års Honda N360, en klassisk mikrobil som inspirerade den moderna N-One-serien. Köpare i Japan är fortfarande skeptiska till elfordon med elbilar som bara tar en marknadsandel på 1,3 % där år 2025. Ändå är mikrobilarnas höga boxiga proportioner faktiskt en perfekt passform för moderna elektriska komponenter.
Traditionella kei-bilar måste följa strikta lagliga storleksgränser i Japan, men denna exportmodell går utanför dessa gränser för att bättre passa internationella vägar. Den brittiska versionen av Super-N får bredare hjulhus och sportigare stötfångare som ändrar dess fotavtryck en hel del: den är 3 600 mm lång, 1 573 mm bred (exklusive sidospeglar), och spåret har breddats med 50 mm jämfört med den japanska versionen.
För att ge dig en känsla av Hondas storlek är den superpopulära Dacia Spring100 mm längre och 10 mm bredare. Den närmaste konkurrenten i storlek är Leapmotor T03 - den är fortfarande 20 mm längre och 80 mm bredare. Och den nya Mini Cooper Eat 3 858 mm i längd och 1 756 mm i bredd är en absolut jätte bredvid Super-N.
Honda valde en intressant styling för Super-N och väckte minnen från sina klassiska kei-bilar från 80- och 90-talet. Vi har utbuktande hjulhus, en låg och bred främre stötfångare och en riktig spoiler som inte skulle vara malplacerad på en rallybil. De tillgängliga färgerna har valts enbart för att få den lilla Super-N att sticka ut från mängden - det finns ingen chans att missa denna elbil på en livlig parkering.
Super-N:s bredare spår är bara en funktion på den förvånansvärt långa listan av förbättringar - uppgraderingarna inkluderar styvare nav och lätta smidda nedre upphängningsarmar för de främre MacPherson fjäderbenen. En förstärkt bakaxel med torsionsbalk håller bilens baksida i schack, med det inre hjulet som gärna lämnar marken i snabba och snäva kurvor. Slutligen hjälper en snabbare styrstång och drivaxlar med lika styvhet att minimera vridmomentstyrning under acceleration.
För bromsning får fronten större skivor, men bakdelen håller enkla trumbromsar – och det av goda skäl. Elmotorns regen är så stark att du nästan aldrig använder bromsar, med de bakre som verkligen används för parkering. Trots de tunga komponenter som behövs för elbilar väger hela paketet överraskande 1 097 kg – anmärkningsvärt lätt för moderna elbilar.
Smart förpackning säkerställer att interiören känns riktigt rymlig trots den smala karossen - höga sittställningar och stora fönster gör att du känner dig som om du sitter i en mycket större bil. Passagerare på andra raden har gott om benutrymme, jämförbart med mycket större elbilar. Hondas berömda "Magic-säten" är standard, vilket gör att bottenkuddarna kan fällas uppåt för att bära höga föremål som cyklar i ryggen. Att fälla ned de bakre ryggstöden skapar ett plant golv och förvandlar halvkombin till en liten lastbil. När baksätena är uppfällda erbjuder bagageutrymmet blygsamma men användbara 162 liters lagringskapacitet.
Föraren sitter i kraftigt förstärkta sportskopsäten klädda i vitt läderimitation, svart mikromocka och blått tyg som återvunnits från Hondas gamla uniformer. Tyvärr missade Honda ett knep här, och hårdplast täcker det mesta av instrumentbrädan och sidorna. Lösarna här är de fysiska kontrollerna som hanterar uppvärmning, mediavolym och klimat - du behöver aldrig söka efter de vanligaste funktionerna.
Digital teknik är uppfriskande grundläggande och består av en enkel 7-tums instrumentskärm och en central infotainmentskärm med trådlös smartphonespegling. Konstigt nog saknar den interna programvaran inbyggd navigering, laddningsscheman eller gränser för avgiftsprocent. Instrumentbrädan har också en öppen mitthylla och en dedikerad mugghållare precis bredvid ratten - en perfekt plats för en morgonkopp kaffe.
I ett överraskande drag under Super-N-utvecklingen beslutade Honda att köpa elmotorn och kraftelektroniken från en extern leverantör, istället för att bygga dem internt. Ett litet, oavsett standard, 25,4 kWh användbart litiumjonbatteri som driver hela systemet. Den enda elmotorn levererar blygsamma 63 hästkrafter under standarddrift, vilket kan kännas svagt när det går in på snabba motorvägar.
Men genom att trycka på en lila knapp på ratten förändras allt - det låser upp Boost-läget, vilket höjer den totala effekten till 94 hästkrafter. Visst, det låter inte så mycket, speciellt inte när även små elektriska halvkombi har dubbelt så mycket kraft nuförtiden. Men teatern som följer är ganska underhållande, och överraskande nog förvandlar den bilen till en liten huligan.
Aktivering av Boost-läget utlöser ljud som efterliknar en turboladdad bensinmotor tillsammans med sju simulerade växlingar. Interiören lyser upp helt i lila, och varje slag av gasen kommer med en glad burble pumpad genom högtalarna. "Växlingarna" är inte för snabba, efterliknar autoboxen ganska bra, och nedväxling kommer med extra sprakande.
Jag är inget stort fan av motorljuden i elbilar, men i Super-N är det nästan vettigt – den lilla Hondan försöker inte vid något tillfälle dölja att växellådan inte är riktig. Tvärtom - den är nästan stolt över det, och extra ljud är bara till för att fira det. Tyvärr finns det inget sätt att spela med hela 94 hästkrafter utan att hålla motorljuden påslagna.
Här är en intressant bit - de officiella specifikationerna hävdar noll till 100 km/h på 10 sekunder, men verkliga tester visar sig vara snabbare. Super-N jag testade, slog 97 km/hin 8,5 sekunder och 100 km/hin 9,1 sekunder - med tre personer ombord. Standard Yokohama Advan Fleva-däcken ger ett starkt torrt grepp, vilket ger bilen en snabb gokart-känsla runt hörnen, men en icke-omkopplingsbar stabilitetskontroll stoppar snabbt eventuella glidningar.
Super-N kommer fullt utrustad - elektriska fönster, uppvärmda framsäten och ratten, luftkonditionering, adaptiv farthållare, den vanliga hastighetsbegränsningen, tillsammans med ett påträngande körfältsassistentsystem. Backkameran är standard, och så även de främre och bakre parkeringssensorerna.
Batteriräckvidden kommer alltid att ses som den huvudsakliga, och förmodligen den enda, begränsningen för detta fordon. Den officiella WLTP-körsträckan är 206 km vid full laddning. I verkliga blandade körförhållanden är en räckvidd på 161 km en mer realistisk förväntning - speciellt om du njuter av Super-N som Honda tänkt sig.
Vid långsam, stadsliknande körning klarade testbilen över 8 km/kWh, men effektiviteten sjunker till 5,3 km/kWh vid högre hastigheter. Att ladda batteriet kan också kännas lite långsamt. Systemet toppar med en 46 kW DC snabbladdningshastighet och stannar på 36 kW i genomsnitt, vilket är lite långsamt även för ett batteri med denna lilla kapacitet jämfört med större moderna elbilar. Jag lyckades inte testa en full laddning, men efter en kort session tror jag att allt mellan 30 och 40 minuter från 10% SoC kommer att vara normen.
Trots dessa gränser levererar Super-N starkt värde jämfört med rivaliserande små elbilar. Konkurrenter som Renault Twingo, BYD Dolphin Surf och Citroen e-C3 erbjuder något större räckvidd men har standardutrustning med mycket bara ben. Honda lägger till ett Bose-ljudsystem med sex högtalare till en lång lista med utrustning som ingår direkt ur lådan. Den korta batteriräckvidden begränsar bilen till daglig pendling, men dess smidiga hantering och förvånansvärt stora kupé ger genuin karaktär. För förare som vill ha ett roligt, smidigt andra fordon, ger denna lilla elbil en uppfriskande taktförändring med en hälsosam dos av personlighet.
