Nio har förlorat 835 miljoner dollar under andra kvartalet, enligt en rapport från New York Times, vilket är cirka 35 000 dollar per fraktad bil. Nio skickade runt 8 000 elbilar under den tiden.
Rapporten citerar Kinas regerings "formidabla" finansiella stöd till sina bilföretag som anledningen till att de är lika konkurrenskraftiga, eftersom de inte behöver oroa sig för lönsamhet.
Europeiska unionen misstänkte så mycket och inledde en undersökning av ärendet. Skulle EU dra slutsatsen att den kinesiska regeringen subventionerar sina elbilstillverkare kan den införa en tullavgift för att jämna ut lekplatsen och skydda sin egen bilindustri.
När Nio nästan fick slut på kontanter 2020, tillförde regeringen omedelbart 1 miljard dollar i utbyte mot en 24-procentig andel. Ytterligare 1,6 miljarder dollar investerades av en statskontrollerad bank och en grupp andra långivare.
NewYorkTimes-artikeln beskriver Nios betydande verksamhet ytterligare, och noterar att 11 000 anställda enbart ägnar sig åt forskning och utveckling. Tack vare sin satsning på fabriksautomation kan företaget producera 300 000 elmotorer varje år med endast 30 tekniker till hands.
En drivkraft bakom Nio och andra kinesiska elbilstillverkare som expanderar till väst är deras avancerade batteriteknologi; dessa företag har banat väg för nya kemier som levererar längre räckvidd till lägre kostnad.
Arbetskostnader spelar också roll: Nio-anställda kan tjäna upp till 30 000 USD per år, medan en jämförbar roll på Ford betalar cirka 110 000 USD. Ändå kan dessa siffror försämras av effekterna av statliga subventioner.
