Det är nästan en inre sensation när du ser genomsnittliga bensinpriser på 2 092 euro per liter och diesel på 2 226 euro per liter - det högsta Europa har sett på årtionden. För våra amerikanska läsare - det är €8,19 per gallon diesel, vilket är ungefär €2,82 mer än vad invånare på östkusten betalar nu. Skeptiker svor på att europeiska förare bokstavligen var svetsade till en turbodiesel, men den svindlande berg-och-dalbanan har gjort mer för att omvandla massorna till att koppla in ström än ett decennium av statliga subventioner någonsin kunde.
Försäljningssiffrorna för augusti från European Automobile Manufacturers' Association (ACEA) läser som en förändring av episka proportioner. Det totala antalet europeiska personbilsregistreringar ökade med 5,3 % för att nå 832 637 fordon över hela kontinenten, men registreringar av rena batteri-elektriska fordon (BEV) i hela Europeiska Unionen ökade med 62,7 % jämfört med samma månad förra året och tog en andel på 27,7 % av all nybilsförsäljning. När man lägger till laddhybrider till 11,1 %, drevs nästan fyra av tio helt nya bilar som rullade ut från europeiska utställningslokaler med el. Samtidigt tog det gamla förbränningsskyddet hårt på sig, och efterfrågan på bensin och diesel sjönk med 23,5 % respektive 23,1 %.
Jag älskar fortfarande induktionens morrande, men det omedelbara vridmomentet förändrar hela din uppfattning om daglig körning. Sätt in en elmotor i en familjebil och du får dragkraft utan klumpigheten hos en dubbelkopplingsväxellåda som jagar genom sju utväxlingar för att hitta tredje. Pendlingen går från att vara en syssla av kopplingsslirningar och turbolag till ett peka-och-spruta framsteg, där du trycker på gaspedalen och försvinner in i trafikluckor.
Men det verkliga dramat i denna övergång utspelar sig inte under huven. Det händer i balansräkningarna för Europas bilkunskaper. Volkswagen Group, BMWGroup och Mercedes-Benz används för att diktera villkor på europeiska vägar, men deras grepp sjunker från 41,3 % ner till 39,1 %. Även när man räknar titanerna som Renault och Stellantis, såg den traditionella europeiska bilindustrin sin sammanlagda andel krympa till 49,8 %.
De kinesiska biltillverkarna har utökat sin totala marknadsandel till 11,3 % i augusti, nästan fördubblat sitt fotavtryck på ett enda år. Det här är inte grova, sammansatta budgetlådor – de är skarpt designade, tekniktäta bilar byggda av företag som kontrollerar sina egna batterier och mjukvarustackar. Försäljningssiffrorna är vilda: BYD såg dess europeiska volymer hoppa med 129 %; Chery och dess stall Jaecoo, Jetour och Omoda sköt i höjden med 201 %. Även om vi kan argumentera för att procentsatserna inte berättar hela historien här, eftersom förra året fanns många av dessa märken inte ens på marknaden - så det är det.
Skillnaderna över kontinenten avslöjar hur splittrad denna övergång är när infrastruktur uppfyller ambitionerna. I Tyskland ökade elregistreringen med 75,1 % i augusti (nästan 69 000 rena elbilar); Frankrike registrerade ett steg med 112,8 % och Danmark ökade med 54,6 %. Bege dig norrut till Norge, och förbränning är en kvarleva, med helt eldrivna bilar som tar 98,7 % av hela marknaden. Men åk till södra och östra Europa, där laddningskorridorer tunnas ut och plånböckerna är slankare, och övergången är fokuserad på plug-in hybrider och självladdningsuppsättningar - en marknad där kinesisk EREV-import gör sig redo att slå till.
Naturligtvis kan vi inte se denna elektriska boom genom rosenfärgade glasögon utan att erkänna den konstgjorda naturen hos den. Uppgången i augusti stöddes till stor del av generösa statliga subventioner snarare än ekonomiskt nirvana. Om europiska regeringar som är snäva med pengar drar igång incitamenten kommer den meteoriska tillväxtkurvan att bli platt på nolltid. Högre elkostnader i grossistledet och allmän ekonomisk oro gör att köpare granskar leasingvillkoren till sista kronan. Och det gör aggressiva fabrikssubventioner från östliga rivaler desto mer förödande för inhemska europeiska producenter.
När du väl har smakat den sammetslena dragningen av en elmotor känns det som att gå tillbaka till kompromisserna med en instegsbensinmotor som att gå bakåt i tiden. Europas registreringar i augusti bevisade att bilköpare är rädda för bränslepriserna, men bilhierarkin håller på att skrivas om helt. Den gamla europeiska bilindustrin kan inte längre förlita sig på arvsmärken eller lojala generationsköpare för att hålla fabriksportarna öppna. Det är en klyscha, men handskarna är av, östströmmen är här, och om europeiska märken vill överleva, borde de lära sig att bygga elbilar som folk vill köpa innan bensinhuvudgenerationen överger dem för gott.
